Oj, wow, vilken vecka det har varit. För er som inte varit in och läst om Findus ankomst under Galleri > Smygarkatten tipsar jag er att göra det först så ni hänger med i svängarna ;-)

Tisdagen kom han alltså hem, mager, illaluktande, livrädd och gallskrikande. Hur är det möjligt att en sån liten katt, som dessutom är så svag att det inte är säkert att han klarar sig, skrika så enastående högt? Ett var ju iaf att konstatera, kisse mådde inte bra.

Jag hade köpt dietfoder på burk samt en typ av anti-diarre-strössel på djurkliniken innan vi for hem. Ingen billig historia vart det heller, till min "lättnad" tyckte veterinären att han var för svag för att vaccineras så den utgiften fick vi skjuta några veckor på. Trots detta kostade det nästan 500pix innan kisse och jag var hemma vilket de flesta människor skulle tycka är idioti eftersom jag hade 580:- på kontot och lever på existensminimum. Men men, mitt hjärta fick bestämma den här gången, som vanligt... När jag tänker på saken har jag nog aldrig haft råd att ha djur men det är en annan story.

Meningen var iallafall att kisse skulle äta enbart strössel uppdelat på 2 små portioner, en morgon och en kväll. Vi (Jag och Loella) gav honom sin första portion strössel vilken han girigt slukade. Sen var vi oundvikligen tvungen att tvätta den unge herrens stjärt för han luktade död bisamråtta =S
Vi lindade in honom i en handduk och frotterade och värmde honom med kroppsvärme. Han somnade ögonblickligen och största delan av kvällen turades vi bara om att bära kring honom sovandes. La man honom i sängen eller soffan själv så började han genast skrika vilket för mig visar att han är otrygg och saknar sin mamma och syskon.

När det var dags för kvällsströsslet var han så mager och hängig att jag inte hade hjärta att bara ge honom det, jag ville chansa med lite dietfoder också för att jag vet att det är så milt mot magen. Strössel, en tesked dietmat och lite vatten värmeds till kroppstemp och kisse kastade sig över maten och morrade fast det inte fans en själ i närheten.

En halvtimme senare var det dags att kissa, vilket han helt sonika gjorde på köksgolvet då han förmodligen aldrig gått på lådan förr. Jag såg när han satte sig men jag kunde naturlligtvis inte skälla på honom för han kunde ju inte veta vad som var fel. Istället lyfte jag bara upp honom (pinkandes) och satte ner honom i en av de tre kattlådorna som ställts upp. När han sedan bajsat för första gången så upptäckte jag ett ytterligare problem i att han kastade sig runt så fort han var klar och åt upp avföringen, det gjorde så ont i hjärtat att se någon så hungrig.

Natten flöt på lugnt men jag valde att gå upp var tredje timme för att ge honom lite strössel, lite dietmat och vatten i microportioner.

Nille och Knipa är ju av de lite stojigare slaget så på onsdagen fick de ta semester och åka upp till Micke i ljusträsk så att kisse, som då döpts till Findus, skulle kunna komma till ro i sitt nya hem. Jag fick besök av en birmauppfödare som också fastställde att han förmodligen var max 7 veckor och jag fick en burk med fet modersmjölksersättning av henne. Tusen tack =)

Följande dagar kände jag mig som en utarbetad småbarnsmor då mesta tiden gick åt till Findus, det skulle ätas, masseras mage, tvättas rumpa, hålla efter låda osv osv. Efter en vecka går det knappt att känna igen Findus. Han är rund och rultig och kan lämna sin mat och veta att den står kvar när han vill ha den. Han leker (vilket han inte gjorde förr) och han spinner som en liten motor (det gjorde han inte heller).

Det största problemet just nu är ju att han inte behöver tigga mat så han är inte så intresserad av människor. Det märks att han har blivit jagad mycket (förmodligen av barn i stallet i all välmening) och jag vet inte hur jag ska jobba med honom på bästa sätt. Tur jag har Tindra, för med hennes hjälp har vi i allafall åstadkommit mycket, han är glad, trygg, lekfull och rumsren nu. Precis som en kattunge ska vara. Här kommer lite foton på underverket: