Om ni anade hur mycket jag längtat över att få skriva de här orden: Tindra har kommit hem! Vilken tumultartad dag. För att börja från början så hade jag fruktansvärd huvudvärk idag och sov länge. Jag vaknade av att mobilen ringde men jag hann inte svara innan det slutade ringa. Det var skyddat nummer och min första tanke var att någon hade hittat Tindra. Vid halv tre rastade jag hundarna en snabbis och lämnade mobilen inne. Under den tiden hann det ringa ett till samtal. När jag sökte på internet fick jag veta att det var från ett företag i Öjebyn. Nu kände jag mig säker, Tindra var hittad!

Jag väntade hela eftermiddagen men inget fler samtal. Jag berättade för hussen om samtalet och mina tankar om Tindra men han trodde att det kunde ha varit någon som ringde fel. Jag kände så starkt att Tindra var hittat men ju fler timmar som gick desto mer modfälld vart jag. Kvällen vart inte speciellt muntrare av att jag och hussen i huset bestämde oss för att gå skilda vägar =(

Klockan 22 var jag ensam i lägenheten och allt kändes så ensamt och ödsligt. Jag slog ihjäl lite tid framför tv:n och vid halv tolv gick jag för att hämta vatten och göra hundarna klara för kvällsrastningen. Jag tyckte jag hörde ett skrapande ljud från balkongen och gick för att öppna dörren så som jag gjort 100-tals gånger den senaste veckan. Jag stirrade ut i beckmörkret och konstaterade för mig själv att det var falskt alarm igen. Av gammal vana lockade jag "kssss kssss ksss" medan jag drog igen dörren och plötsligt stod hon där. Vår lilla Flundra!

Fruktansvärt mager var hon (hon var tanig redan innan hon försvann) och sår har hon både här och där. Jag trodde mitt hjärta skulle stanna av lycka och förvåning. Sen trodde jag att hennes hjärta skulle stanna för maken till hysteriskt glad katt har jag aldrig sett. Hon tjöt som en brandsiren och kurrade och strök sig mot mig. Sen sprang hon till matskålen och hetsåt i två minuter och sen tillbaka för och tjuta och kurra och så matskålen igen.

Nu har det gått en halvtimme sen hon kom hem och hon har äntligen slagit sig till ro i sängen och håller på med seriös rengöring. Eller glöm det, nu var det tydligen dags att äta igen... Huvudsaken är dock att hon är hemma igen. Tack till alla som visat omtanke kring hennes försvinnande. Nu ska vi krypa upp i sängen och sova länge och väl.

Kram